Ett hårt och orättvist beslut av statsförvaltaren i Oslo och Viken har stoppats genom ett snabbt rättsligt ingripande. Men striden fortsätter.
av Massimo Introvigne
Read the original article in English.
Norge anses allmänt vara ett land som är vänligt inställt till religionsfrihet. Jag minns när jag var representant för OSCE (Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa) för bekämpande av rasism, främlingsfientlighet och religiös diskriminering och hur Norge som deltagande stat i OSCE gav mig sitt stöd och kritiserade andra länders begränsningar av religionsfriheten. Norge har ett system för registrering av trossamfund (som ändrades 2020), och 739 olika religiösa grupper har blivit registrerade. Fram till och med december 2022 hade ingen av dessa fått sin registrering återkallad till följd av en bedömning av dess trosuppfattningar och verksamhet. Till och med den rysk-ortodoxa kyrkan har fortfarande fem religiösa enheter registrerade (och får statsbidrag), trots sitt uttalade stöd för Rysslands invasion av Ukraina.
Men det finns ett trossamfund som delar av norsk media och vissa statliga myndigheter haft en fientlig inställning till i nästan 25 år (den första mediakampanjen startade 1989). En tidningsartikel skulle inte räcka till för att utreda skälen till denna fientlighet. En faktor verkar dock vara att man fäst avseende vid anklagelser från ”avfälliga” ex-medlemmar, dvs. tidigare medlemmar som blivit aggressiva motståndare till den sammanslutning som de har lämnat. En ansenlig mängd internationell sociologisk litteratur om avfällighet har ignorerats. Den litteraturen har i årtionden varnande framhållit att ”avfällingar” inte är liktydigt med ”före detta medlemmar”. Den har påpekat att avfällingar endast utgör en liten procent av en religions tidigare medlemmar och att deras berättelser, även om de inte bör förbises, mer är ett uttryck för deras subjektiva obehag och vrede än objektiva beskrivningar av den religiösa organisation de lämnat.
I vårdnadstvister under 1990-talet ledde den här fientliga inställningen till att förvaltningsmyndigheter och lägre domstolsinstanser beslutade att föräldrar som är Jehovas vittnen inte är lämpliga att ta hand om sina barn. Så var fallet fram till dess att Högsta domstolen i Norge två gånger, 1994 och 1996, fastslog att de besluten var grundade på religiösa fördomar.
På senare tid har angreppen riktats mot praxisen att undvika tidigare medlemmar. Den här läran och praxisen hos Jehovas vittnen, som de anser är fast grundad på Bibeln, innebär att medlemmar i en god ställning inte ska umgås med tidigare medlemmar som blivit uteslutna på grund av allvarliga synder eller formellt lämnat organisationen (till skillnad från sådana som bara blivit inaktiva), såvida dessa inte är inneboende släktingar.
Den 9 juli 2021 fattade Borgartings hovrätt ett av de mest bisarra beslut jag hört talas om i Jehovas vittnens långa rättshistoria. Den beslutade att en kvinna som blivit utesluten skulle återupptas i gemenskapen på grund av risken för isolering. Oavsett skälen till en uteslutning, något som jag behandlat i en annan artikel i Bitter Winter, vore det en rättslig monstrositet att en sekulär domstol skulle kunna tvinga en religiös organisation att återuppta någon som blivit utesluten. Lyckligtvis upphävdes den monstrositeten när Högsta domstolen den 3 maj 2022 enhälligt (5–0) slog fast att sekulära domstolar inte kan ifrågasätta beslut om uteslutning som religiösa organisationer har fattat baserat på sin tolkning av teologiska principer, och det oavsett konsekvenserna av uteslutningen, däribland att den uteslutne blir utstött ur gemenskapen.
Det visar sig att kvinnan fick stöd av Rolf Furuli, som är professor i semitiska språk vid Oslo universitet och ett uteslutet Jehovas vittne som jag känner och har ett respektfullt utbyte med, även om vi är oense om det mesta.
I Norge har Jehovas vittnen tagit emot statsbidrag i trettio år. Det här är inga ”gåvor”, utan anslag som föreskrivs i Norges författning och lagstiftning för att upprätthålla principen om jämlikhet, då den norska (lutherska) kyrkan understöds av skattebetalarnas pengar. I ett förvaltningsbeslut den 27 januari 2022 förklarade statsförvaltaren i Oslo och Viken att hon ”mottagit ett brev från Rolf Furuli om uteslutning och utstötning av medlemmar” och att ”barn- och familjedepartementet bett statsförvaltaren bedöma om den efterforskning som Furuli gjort innehåller information av betydelse för registreringen av och statsbidragen till Jehovas vittnen”.
I beslutet angav statsförvaltaren två skäl till att neka Jehovas vittnen statsbidrag för 2021. Det första var att uteslutningspolicyn, enligt hennes uppfattning, skapar en press på medlemmar som vill lämna församlingen och att de därigenom förvägras sin religionsfrihet. Det andra var att uteslutningspolicyn utsätter minderåriga för ”negativ social kontroll”, eftersom den även gäller döpta minderåriga som begår en allvarlig synd och inte ångrar sig (även om deras föräldrar och vårdnadshavare som är Jehovas vittnen fortsätter att fullgöra sitt föräldraansvar). Statsförvaltaren tillade att policyn i viss utsträckning även omfattar odöpta minderåriga som tillåts ta del i förkunnarverksamheten före dopet men som senare blir utanför för att de begått en allvarlig synd och inte ångrat sig. Sådana odöpta minderåriga blir inte uteslutna, men Jehovas vittnen som har en god ställning rekommenderas att vara ”försiktiga” i sitt umgänge med dem.
Statsförvaltarens beslut bekräftades av barn- och familjedepartementet den 30 september 2022. Jehovas vittnen bestred förvaltningsbesluten genom att den 21 december 2022 väcka talan om ogiltigförklaring i Oslo tingsrätt.
Den 22 december 2022 fattade statsförvaltaren ytterligare ett förvaltningsbeslut, den här gången om att återkalla registreringen av Jehovas vittnen som ett religiöst trossamfund, en status som de haft sedan 1985, och konstaterade att en begäran om återregistrering under den nya lagen hade avslagits. Skälen som framfördes var desamma som ledde fram till att statsförvaltaren nekade dem statsbidrag för 2021, varefter Jehovas vittnen i skriftväxling med henne klargjorde att de inte hade för avsikt att ändra sin religionsutövning för att blidka sekulära myndigheter i Norge.
Statsförvaltaren påpekade att Jehovas vittnen inte kommer att fråntas sin religionsfrihet. De kan fortsätta att utöva sin religion och förkunna sin tro i Norge, förutom att de från och med den 1 januari 2023 förlorar rätten att förrätta vigslar och söka statsbidrag.
Den 28 december 2022 vände sig Jehovas vittnen till Oslo tingsrätt och begärde ett tillfälligt upphävande av beslutet om avregistrering till dess att saken blivit rättsligt prövad. De poängterade att frågan om vigslar inte är av ringa betydelse med tanke på att flera par har inplanerade vigslar hos Jehovas vittnen. De framhöll också att statsförvaltarens beslut skulle elda på fientligheten mot Jehovas vittnen i samhället, något som hade visat sig redan efter hennes första beslut i januari 2022, inte bara genom förtal i media utan också genom skadegörelse av minst en Rikets sal.
De citerade också en ledare av Vebjørn Selbekk, som är chefredaktör på den respekterade norska kristna tidningen ”Dagen”, den äldsta protestantiska tidningen i landet. Selbekk är inget Jehovas vittne och ställer sig kritisk till deras teologi, men han uttryckte oro för att statsförvaltaren kommer att gå vidare och straffa andra religiösa grupper som hon råkar ogilla. Han ansåg att beslutet är antidemokratiskt och uttryckte en förhoppning om att Jehovas vittnen ska ”gå segrande ur den kommande rättsprocessen”.
Det är intressant att monsignore Torbjørn Olsen, generalsekreterare för den katolska biskopskonferensen i Norge, skrev ett brev till ”Vårt land” den 27 december där han stöder Selbekks åsikt. Olsen skrev att om ”beslutet att neka Jehovas vittnen registrering som ett trossamfund står fast, kanske det är en tidsfråga innan andra samfund med ’inkorrekta’ åsikter avregistreras”. Han konstaterar också att praxisen med uteslutning inte är unik för Jehovas vittnen och att katolska kyrkan fram till 1983 hade en föreskrift i den kanoniska rätten om att katoliker inte skulle umgås med sådana som deras kyrka hade exkommunicerat.
Det här argumentet lades också fram i Jehovas vittnens begäran om ett tillfälligt domstolsföreläggande. De konstaterade att flera av de 739 registrerade religiösa sammanslutningarna i Norge har föreskrifter som påminner om uteslutning. Det finns till exempel ett antal muslimska sammanslutningar som förespråkar sharialagar, där behandlingen av avfällingar är betydligt strängare än uteslutning. Ändå har åtgärder endast vidtagits mot Jehovas vittnen. De konstaterade också att Europadomstolen i flera fall kommit fram till att Jehovas vittnens seder inte är stötande och att de förtjänar skydd av internationella principer gällande religionsfrihet.
Den 30 december 2022 förklarade Oslo tingsrätt: ”De synpunkter och anspråk som Jehovas vittnen har framfört i saken framstår som förhållandevis viktiga. Det finns tungt vägande synpunkter som kräver en tillfällig tillämpning av undantagsregeln, och domstolen fastställer att beslutet från den 22 december tills vidare inte ska verkställas.”
Jehovas vittnen tog första poängen, men striden fortsätter. Det är uppenbart att det finns myndighetspersoner i Norge som inte ser praxisen att undvika tidigare medlemmar som en religiös angelägenhet. De anser inte heller att läran och utövandet av denna praxis skyddas av religionsfriheten, tvärtemot vad domstolarar i USA, Kanada, Tyskland, Italien och andra länder kommit fram till. Jag instämmer med chefredaktören för Norges äldsta protestantiska tidning och generalsekreteraren för den katolska biskopskonferensen i Norge. Jag hoppas att domstolarna ska sätta stopp för ett sådant uppenbart administrativt maktmissbruk.
